Sandra

Ja, eller inte på riktigt än kanske.
Men iaf, en arbetskamrat har en dotter som jobbar i Norge, på ett dagis, i Oslo.
Hon ska dock sluta där och jobbet + lägenheten blir ledig 1 Juli. En tjänst är ledig ett halvår framöver.
Skulle det vara nått för dig, Sandra?
Kände hur fjärilarna i magen kom direkt. Jag har ju velat detta så länge. Nu kanske jag har möjligtheten.
Eftersom jag troligen kommer att få gå från mitt nuvarande jobb så skulle det ju passa toppen, eller hur?

Men, så kom ett men. Har en pojkvän å vår kära hund här hemma. Men vad är det som säger att dom inte finns kvar när jag kommer hem? Jag menar, Norge är ju inte alls långt här ifrån, egentligen. Jag kan ju åka hem på en del helger.
Det är ju inget som säger att jag skulle tycka om jobbet där, men isf är det väl bara att åka hem?

Det känns som att det är nu eller aldrig. Det vore verkligen så sjukt roligt. Men samtidigt så himla jobbigt att lämna det man har här hemma, det ska jag verkligen inte förneka. Men va fan. Om det är meningen att jag å Mattias ska vara tillsammans, då kommer det funka. Det är bara så. Ett halvår är ju ingen evighet.
Shit alltså. Det kan alltså bli verkligehet det här.
Vem vill bara "på ett vanligt" jobb hela livet? Lite måste man ju se. Jag vill det iaf.

Känner att jag redan är nervös. Fast att det inte är alls säkert att jag får jobbet, eller om jag ska ta det.

Men tänk om. Puh.