Sandra

Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan.
Få springa ut från skolan och ta studenten igen. Sen åka vidare till Norge, jobba som barnflicka åt en familj.
Stanna där ca ett halvår för att tjäna ihop lite pengar, sen bege sig ut i världen.
Få känna sig fri ett tag, snorkla i kristallklart vatten. Rida på elefanter i djungeln och titta på alla söta apor.
Varför blev det inte så? Det vet jag. Man var kär, hade fått ett jobb, kände trygghet.
Men man kunde väl ändå ha gjort det där.

Visst, det är inte för sent. Det vet jag. Men, det finns alltid ett men. Jag har min lilla "familj", men jag har inget jobb. Jag har egentligen all tid i världen att göra det där nu. För amor vincit omnia. Det har jag ju själv tatuerat in, och det är så jag känner. Varför gör jag inte det då? Ibland blir man så trött på sig själv. Man talar emot sig hela tiden.

Men jag ska ut och resa, så är det bara. Mattias vill det med så nu är det bara att spara. Lite svårt bara när man inte har så stor inkomst, men allt går ju om man vill, eller hur?

Samtidigt önskar jag att jag bara kunde sluta tänka. Sluta fundera på allt. För det tar så fruktansvärt mycket energi. En energi jag skulle behöva till annat. För det är mina närmaste som får lida. Tänder till på minsta lilla.
Tro fan att man får ångest över sitt liv. Här sitter jag utan jobb, snart 23 år gammal och har inte en aning om vad jag vill jobba med i framtiden. 

But, I gotta feeling that tonight's gonna be a good night. För ikväll ska jag dricka och umgås med mina vänner.
Det är jag glad för!







Saknar dock min kära vän Hannah.